Huddinge AIS Friidrott

Kasino ilman rekisteröitymistä

Övriga tillbakablickar

Jubileumströja

Jubileums-galoppen

Jubileumsfester

Startsidan

Att missa en volt i lejonets kula.

I slutet av 1970-och i början av 1980-talet hade undertecknad tränat mycket och bra för att försöka klämma mig in i orienteringslandslaget. Uppvuxen i Huddinge och med hjälp av goda kamraten Ulf Hjelmberg värvades jag att testa löpning på arena och den riktiga debuten gjordes på Årsta IP 1975. Numer kan man inte bedriva riktig idrott där, för Hammarby IF leker med boll på den idylliska platsen. Hur som helst så var det orientering som var och fortsatt är den riktiga sporten för mig. Men det var tack vare goda förebilder inom friidrotten, Anders Gärderud, Dan Glans, Kjell-Erik Ståhl (orienterare alla) som träningen utvecklades och därmed kom även framgångarna. Via militärtjänst på Lidingövägen tillsammans med orienterare och friidrottare och mycket träning med kompisarna i OK Ravinen lyckades jag utvecklas så pass i både orientering och löpning att jag fick vara med att vinna både 10MILA och SM-stafetter och även som debutant bli uttagen att representera Sverige vid Finnkampen i Helsingfors 1980. Hu och hej! Från ensam kamp i okänd terräng till utochinvändning av lungor på 3000 meter hinder inför 40 000 på Helsingfors olympiastadion. Det var grejer det! Nu fattar jag hur det känns att födas, för jag kan garantera att man är rätt liten när man för första gången ska springa in på olympiastadion i Finland för att stångas med finnar. Det största i friidrottssammanhang jag annars varit med om var Stockholms DM på stadion. Nu var det hårda tag som väntade och jag fick en liten föraning då jag var med på invigningen och intåget med svenska fanan dagen innan min debut. Nu hjälpte det föga för natten innan var allt annat än lugn. Mina lagkamrater Christer Ström och Janne Hagelbrandt tog hand om mig så gott de kunde. Såg till att jag kom in i den poliseskorterade bussen till tävlingarna. Vallade mig i omgivningarna runt stadion innan det var dags för upprop och samling i bunkrarna under läktarna 30 minuter innan start. Nu var spyorna nära, inte på grund av finska finkelångor, utan för att spänningen var näst intill olidlig.

Uppställning och tågande ut på arenan skedde ca tio minuter innan start. Några snabba stegringar och koll för femtioelfte gången att dojjorna var knutna. Starten gick. Snabbhet är inte min starka sida och var det inte 1980 heller. Jag hamnade utan förskyllan sist i kön och hade bra koll bakåt. I det öronbedövande jublet, finnarna ledde, märkte jag efter några varv att min hemvävda skogshinderteknink var betydligt bättre än finländarens, han som låg närmast framför mig. Han var dock så pass snabb att jag inte helt enkelt kunde passera honom mellan hindren. Dryga två varv kvar och jag bestämde mig för att göra en attack, vid näst sista vattengraven tror jag att det var. Jag laddade ordenligt, men i min iver glömde jag bort att koncentrera mig på hur jag satte foten på bocken. Jag hann inte reagera förrän jag kände hur vattnet sköljde över mig. Vad tänker man i ett sådant läge? Ja, hade jag varit en showman så skulle jag givetvis ha legat kvar och gjort några vändor i vattnet, klättrat upp på bocken och gjort en Mollbergare i pik. Nä, det blev en riktigt jäkla dyngvurpa och min första tanke var att komma upp snabbt så att ingen skulle hinna se vad som hänt. Så lyckligt var det nu inte. Mäktigare jubel och kanske även skratt får man leta efter och jag tror att Kennet Andersson har det förevigat på en smalfilm. Som en blöt katt kämpade jag mig ändå vidare i loppet och inför sista vattengraven så kände jag hur publiken tystnade och laddade för nästa vurpa. Tji fick de, men inte heller nu hade jag sinnesnärvaro att göra en Mollbergare eller kanske en snygg tyska i gruppering, utan jag gjorde vad jag kunde för att få till en hyfsad avslutning. Som ni förstår belade jag en hedrande sistaplats, men jag tror inte att det var mitt fel att finnarna vann kampen som vanligt, även om jag var förstasidesstoff i en av de stora kvällstidningarna i Finland. I Aftonbladet var de ändå snälla och tyckte att min sluttid på 8.52 var bra med tanke på att jag tittat så djupt i vattengraven!

Lasse Forsberg