Huddinge AIS Friidrott

Index

Kasino ilman rekisteröitymistä

Övriga tillbakablickar

Återblickar v50 - seriematchen i Gävle

Seriematchen i Gävle

Det här var långt innan det fanns någon löpargrupp i HAIS. Vid herrarnas seriematcher innebar alla löpningar över 400 m ett problem. Ibland lånade vi in någon duktig orienterare från Södertörn. Men det blev ofta flera nollpoängare i långloppen. Övriga grenar var inget problem med duktiga mångkampare, sprinters och kastare i klubben.

Senhösten 1993 kom Thomas Engdahl och frågade om inte jag kunde springa 3 000m hinder vid vårens seriematch. Det kändes verkligen som en tuff utmaning eftersom jag var omkring 25 år äldre än flertalet i laget och aldrig tävlat på bana. Mitt tävlande bestod av olika motionslopp. Extra inspirerande var att min son var en av lagets stora poängplockare. Målsättningen sattes till att klara en poäng och till det krävdes att jag sprang under 12.20. Fyra minuter per kilometer lät inte helt oöverkomligt men så var det, det här med hinder för att inte tala om vattengraven. Jag hade hört talas om hur det gick för Gunnar Olausson när han stod på öronen i vattengraven.

Jag fick ett träningsprogram av Thomas och satsade mer på fartträning än vad jag någonsin gjort och på våren blev det löpning över hinderbockar på Enskede IP. Jag köpte också mina först (och sista?) spikskor.

När det var tävlingsdags i Gävle var jag ordentligt nervös, men också laddad. Jag hade fått dit en egen hejarklack på sex personer inklusive hustru och dotter. Eller var det verkligen mig de kom för att se?

På startlinjen iförd HAIS tävlingsdräkt tillsammans med några av Sveriges bästa hinderlöpare kände man sig ganska liten. En sak hade jag lärt mig man ska springa utan strumpor, de blir nämligen våta och tunga i vattengraven. Under loppet fick jag ett härligt stöd inte bara av min ”egen” hejarklack utan också av hela laget och deras supporters. Tidsschemat jag lagt upp tappade jag mycket snart kontrollen över, eftersom det stod en bock precis efter varvningen som jag blev tvungen att koncentrera mig på.

Hur gick det då? Jo, jag kom givetvis sist, men jag klarade tidsgränsen och poängen, och kom faktiskt under 12 minuter (11.52,49). Sonen då, jo han tog tre fullpoängare (100m, 400m och stafetten). Min poäng betydde inget för slutställningen men det var en ära att få springa i samma lag som några av Sveriges bästa friidrottare.

Erik Öhman