Huddinge AIS Friidrott

Kasino ilman rekisteröitymistä

Övriga tillbakablickar

Jubileumströja

Jubileums-galoppen

Jubileumsfester

Startsidan

Hur man blir medlem i Huddinge friidrott

Under ett antal år på åttiotalet var jag ungdomstränare i Värmdö IF. Vi var en liten förening med tre ledare och ett växande antal ungdomar. Ett antal ungdomar var tämligen skickliga och började kunna hävda sig bland de främsta i stockholmsområdet. Min son, Andreas Johansson, var främst stavhoppare men även sprinter. Efter några år hade han blivit så pass bra att det var aktuellt att delta i större tävlingar såsom ungdoms SM. Och det här som den lilla klubben utan erfarenheter från större tävlingar får svårigheter. Det finns inga ledare som kan åka med och det finns inga tränare som kan ta vid när det krävs ett mer konsekvent program. Ingen av oss visst nåt om stavhoppandets förutsättningar

Ungdoms SM arrangerades detta år i Haparanda och Andreas ville vara med i mångkampen. Jag hade inte tid att resa och ingen annan heller för den delen. Jag förstod att Christer Holger skulle åka efter som han var åldersklassens dominant. Så jag frågade Helena Swahn om så var fallet och om det var möjligt för Andreas att få resa med till Haparanda. Självklart- inga problem blev det omedelbara och spontana svaret. Det var bara att tacka och ta emot. Tävlingen blev en framgång. Christer vann och Andreas kom fyra. Rätt bra med tanke på att han aldrig sprungit över en häck tidigare. Andreas hade haft kul och klubben verkade jättetrevlig. Vi fortsatte ytterligare ett halvår i Värmdö innan vi bytte över. Medföljande blev Daniel Lundin som också behövde fler träningskompisar och bättre motstånd. Så går det till när Huddinge får nya medlemmar.

Därmed började en hektisk tid som stavhoppar farsa. Stavarna befann sig alltid på en annan plats än på tävlingsarenan. Vanligen skulle det hämtas stavar på Bosön eller Kristineberg och aldrig låg de i ett snyggt och prydligt paket. Nej – det gällde att leta i hela lokalen och i alla stavhoppsfodral. Stavarna användes av flera hoppare och även ibland av andra klubbar. Sen skulle Christer et consortes ha med sina stavar om det var mångkamp. Fast det var bra när fler höll på för då var vi ett antal chaufförer. Efter avslutad tävling skulle stavarna tillbaks till en annan arena för träning eller tävling. Hade man riktig tur skulle de olika stavarna levereras på ett antal arenor. Nu låter som jag inte gillade uppdraget men det gjorde jag verkligen. Stavhoppare ett trevligt släkte som är beroende av varandra så de är bussiga och hjälpsamma och lite av en familj. Så det var bara att bli stavhoppsdomare så tävlingsdagen kunde fyllas med en massa nya aktiviteter. Nu har jag ett mysigt litet barnbarn, Hoppas hon blir sprinter !

Lasse Johansson